Tisdag: Studiebesök på Dafgårds ("mat"produktion). Träffade mycket trevlig veterinär som visade oss runt i en del av den enormt stora anläggningen. Vi fick titta på produktion av kåldolmar, Gorbys piroger, Billys pizza, bröd, köttbullar, korv och lite annat. Veterinären verkade speciellt förtjust över pirogtillverkningen - där maskinen med mycket stor finess nyper ihop degkanterna runt köttfärsen. Tror de sa att man tillverkar ca 10 000 st i timmen (med reservation för antalet nollor). Hur som helst, många piroger blev det! Veterinärens uppgift är, liksom på slakteriet, att kontrollera att företaget sköter hygienen. Roligt att få se hur maten man köper i affären har kommit till. Fick också veta (har nog försträngt det tidigare) att när det på t ex färdiga köttbullar står "tillverkad i Sverige" så innebär det inte automatiskt att köttet är svenskt. Det mesta köttet är tydligen importerat och livsmedelsföretagen har ingen skyldighet att redovisa på förpackningerna varifrån köttet kommer när det gäller produkter som på något sätt är bearbetade, dvs inte ursprungliga köttbitar utan t ex köttbullar, korv, piroger osv. Jag ska börja göra korv själv! Just nu sitter vi på veterinärens kontor och väntar på skjuts tillbaka till slakteriet i Skara.

På eftermiddagen fick vi gå runt i stallarna och titta på de ännu levande djuren och hur de hade det. Ont i hjärtat! I boskaps- och fårstallet var det mycket oväsen, ffa råmande nötter. Fåren såg lite stressade ut och även köttboskapen - vilket förmodligen beror på att de inte är vana att vara installade. Hälsade på judastackan Birgitta (den 6:e i ordningen eller nått sånt) som stod ensam i sin box i ett mörkt hörn. Fick tillfälle att se henne in action då en av stallkillarna ledde ut och lät henne gå före en flock med andra får som var på väg till bedövningen. De är ju extrema flockdjur de kära fåren och följer snällt med vilket får som helst som de ser framför sig. Mycket bra att slippa stressa fåren genom att driva dem manuellt men synd om Birgitta. Ett sk etiskt dilemma (jag har börjat läsa Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll") där en individs välfärd ställs mot många andras. Jag tror inte att jag vant mig vid döden (och hoppas på något sätt att jag aldrig gör det heller). Djuret är ena sekunden levande, kännande, nyfiket och friskt - och nästa sekund livlöst hängande ner från taket med en kedja runt ena bakbenet. Jag har lättare att acceptera döden när jag vet att det är det bästa alternativet för djuret och då det faktiskt finns en sörjande djurägare med och stöttar djuret ända till slutet. Just nu funderar jag på om jag verkligen borde äta kött och kan inte riktigt bestämma mig för svaret. Jämfört med många andra länder har vi bra djurhållning i Sverige. Jag anser t ex att köttboskap har ett bättre liv än många mjölkkor eftersom de får gå på bete tillsammans med sin kalv hela sommaren och inte står uppbundna i stall större delen av året. Och mjölkkor skickas också till slakt på samma sätt när de inte anses produktiva och lönsamma längre. Och jag som älskar mjölk... Lite motsägelsefullt att bli vegeterian för djurens skull och fortsätta dricka mjölk. Tittade på vandrarhems-TV:n ikväll och såg en reklam om skräckfilmer inför Halloween. Mindes då hur mörkrädd jag är och började uppmärksamma alla knakande, knäppande, knarrande, skrämmande ljud i det här stora huset. Kände mig tvungen att kika in under sängen och i garderoben samt extrakolla ytterdörren och låsa dörren till mitt rum innan läggdags. Mamma!

Har fått tag på en dator tidigare än jag trodde...

Söndag: Packade det sista och fyllde kylväskan med diverse nödvändigheter inför Skaravistelsen. Alla pojkar pussades flera gånger. Packningen blev tung och skrymmande trots min noggranna planering (ska t ex försöka klara mig utan hudkräm, vissa pennor som annars bara ligger och tar plats i pennfodralet osv). Åksjuketablett svaldes. Henke skjutsade mig till tåget, bytte tåg i Stockholm mot Skövde (X2000) - hemska skapelse. Blev illamående ändå och kunde inte läsa så mycket som jag hade tänkt på tåget, inte ens choklad gick ner. Väl framme i Skövde letade jag mig fram till bussen till Skara, hade tur och fick sitta på "barnvagnsplats" med all min packning. Steg av i Skara, fram med utskrivna kartan, fick hjälp av trevlig kvinna att gå i rätt riktning (mot domkyrkan som ligger centralt). Tips, tänk er för innan ni försöker er på att dra en tung väska på små hjul längs kullerstensgator en mörk kväll! Tog mig flåsande fram på måfå, hittade en park och en lerig stig - såg lite skumt ut men ledde i rätt riktning så jag kämpade på med min packning. Svettig! Förbi veterinärmuseet och Blå stjärnans djursjukhus där faddermormor Emma jobbar. Hittade till slut ett stort vitt stenhus med gallergrinar, välklippt gräsmatta och fina fruktträd. Vandrarhemmet? Såg ingen skylt någonstans, vågade inte gå dit direkt (pinsamt att stövla in på någon annans tomt på sen kväll). Ringde kursare Sandra och fick bekräftat att det var rätt hus. (Såklart, vandrarhemmet kallas ju t o m för vita villan, jag är en fegis.) Framme!

Men en skylt hade ju inte skadat precis. Mer skyltar tack! Fick ett rum med dubbelsäng, skrivbord, soffa, litet glasbord och stol. Hemska gardiner men det kunde varit värre. Skön säng. Somnade direkt.

Måndag: Vaknade med ett ryck då väckarklockan (läs mobilen) ringde. Mörkt ute och kallt i rummet. Sandra och jag hade bestämt oss för att gå tidigt till slakteriet eftersom vi var osäkra på vägen. Ja, ibland är jag förutseende och klok minsann.

Har förresten hittat skylten som jag efterlyste igår!

Anlände till Scans slakteri i tid (på klockslaget) och blev insläppta av portvakten (vi slappa alltså klättra över taggtrådsstängslet). Träffade en veterinär och fick byta om till vita kläder med träskor och blå keps med inbyggt hårnät. Information och rundvandring på slakteriet. Blev inte lika illa berörd av slakten som sist jag var här - tror man vänjer sig - men fortfarande så många intryck, ljud och lukter att jag blev alldeles matt. Tror jag måste ha sett ut som ett blekt, storögt, gapande barn. På slakteriet går det till så att de som slaktar djuren är anställda av företaget (Scan i det här fallet) som i sin tur ansvarar för att alla hygienkrav uppfylls. Livsmedelsverket kontrollerar att företaget sköter sig och har sina officiella veterinärer där som, med hjälp av ett gäng besiktningsassistenter, kollar de djur som ska och har slaktats för att hitta olika skador och sjukdomar som gör köttet otjänligt för konsumtion. Om assistenterna hittar något misstänkt anhålls kroppen och skickas till veterinären som beslutar om den ska kasseras, rensas eller helt godkännas. Vi fick stå med både veterinären och assistenterna och titta på hur de arbetar. Det är en stor konst att inte vara i vägen på ett slakteri där slaktarna kastar köttslamsor omkring sig och emellanåt kommer rusande med en gigantisk motorsåg för att kunna klyva eller såga en slaktkropp. Hundratals grisar och organ hänger ner från taket, det luktar svedd gris, golvet är täckt med blod och väldigt halt (påminde mig om att ta med extra trosor att kunna byta till den dag jag halkar och ramlar på ändan). Det bullrar mycket och jag fick lov att prioritera öronpropparna (för att slippa bestående men, så att jag i framtiden har nån sorts chans att höra alla blåsljud på hjärtan osv) framför att kunna höra "lärarnas" instruktioner och förklaringar. De flesta anställda frågade om vi hade jobbat på slakteri tidigare och vissa blev uppriktigt förvånade över våra nekande svar (man får nämligen jobba som besiktningsassistent efter 3:an).

- Asså, jag har bara jobbat med levande (små)djur...

Att det ska vara så förvånande?

Vi tittade även på nöt- och fårslakten. Sammantaget en rätt bra dag, hemsk hemsk arbetsmiljö men ändå (med viss motvilja) rätt intressanta och spännande arbetsuppgifter. Lite som att obducera - man vet inte vad man hittar.

Imorgon bär det iväg till vackra Skara. Jag hade nog sett fram mer emot resan om det inte vore för slakteripraktiken. Veckan går ut på att man ska följa besiktningsveterinären på slakteriet och lära sig hur man bedömer djuren före slakt (så att inget djur är sjukt och kan utgöra en risk för konsumenten sedan, samt att skadade djur ska avlivas omedelbart av djurskyddsskäl). Dessutom ska man titta på kött och organ efter slakt för att hitta tecken på sjukdom och skada - sådant kött ska kasseras. Vi ska dessutom göra studiebesök på bl a ett fjäderfäslakteri. 

Packning pågår.

Jag försöker även i möjligaste mån att kurera mitt huvud och min värkande hals genom att proppa i mig olika piller och massvis med honungste - det ser ganska ljust ut. (Om man är sjuk får man inte komma in på slakteriet).

Avslutar med en filmsnutt (ja, dålig kvalitet, jag vet, vi jobbar på att köpa en ny kamera) med älsklingen Samper som börjar lära sig hur "godisbollen" ska hanteras. I vanliga fall brukar han ge upp direkt när det inte går som han vill men nu är han mer uthållig och envis. Vi jobbar på att bygga upp hans självförtroende...

Nu har jag varit på mitt livs första kalvningsförlamning och mycket riktigt låg där en ko med huvudet slaget åt sidan, snabb hjärtfrekvens och dålig våmmotorik. Jag fick lyssna på hjärtat medan vi gav henne kalkdroppet och jag fick höra precis det som man borde höra: hjärtfrekvensen gick ner eftersom hjärtat fick mer pumpkraft och därför inte behövde jobba lika fort, och våmljuden blev starkare - magen kom igång igen!

Efter det åkte vi till en annan gård till en annan ko... 

Nu ska jag snart gå ner på kliniken och natta djuren som finns där - skolans egna djur och patienterna. Förhoppningsvis blir det inget mer att göra ikväll för jag är helt slut och längtar efter dusch, kudde och täcke. Bara för det kommer jag bli väckt mitt i natten och uttvingad i mörkret och kylan - jag känner mig som James Herriot! 

... beror det på att jag blivit inringd av jouren. Jag går jour inatt men får vara hemma så länge det inte händer något eftersom jag bor så nära skolan (måste kunna infinna mig på 5 min!).

Hittills idag har vi varit ute och tittat på en stor tjur med en böld under hakan. Därefter for vi vidare till en gård med mjölkkor och undersökte en ko med en äggstockscysta, en annan ko som inte ville äta, en tredje kollades inför sinläggningen och en fjärde dräktighetsundersöktes. Kul!

Så nu sitter jag och väntar på att det ska ringa, vilket är väldigt nervöst. Förmodligen får vi åka ut på en ko med kalvningsförlamning som kanske måste behandlas om ikväll. Nu har jag slängt i mig ett par smörgåsar, snabbkissat hundarna (nära huset, runt runt, runt) och dessutom slevat i mig lite glass - åtminstone lite blodsockerhöjande.

Kalvningsförlamning innebär att kon (förenklat) drabbas av kalkbrist i samband med kalvningen. Detta  medför att hon kan sluta äta, våmmotoriken avstannar, hon får frånvarande blick, blir svag i muskulaturen och får dålig blodcirkulation. I värsta fall kan hon dö. Veterinären får då åka ut, undersöka henna, ev ta blodprov för att fastställa diagnosen och sedan hälla i henne kalk intravenöst (dvs ge kalkdropp). Ibland kan man behöva upprepa behandlingen. Självklart ska man även se till att hon ligger mjukt och skönt och hjälpa henne dricka

Jo jo, idag har vi träffat några av djurrikets sötaste barn - kalvar!

Vi besökte en mjölkgård där vi började med att titta igenom alla mjölkkornas celltal (dvs antal vita blodkroppar i mjölken - många tyder på inflammation). De kor med höga celltal tog vi mjölkprover från. Man stryker sedan ut en droppe mjölk på en sk agarplatta som innehåller en gelé som bakterier gärna växer på. Så om juverdelen är infekterad så kommer det växa bakteriekolonier på plattan och man tar då reda på vilken sort det är, så att man vet vad man ska välja för behandling.

Sedan gav vi oss på de små kalvarna (8 st) som gick i en stor box med mycket halm. De fick varsin spruta med lugnande och somnade fint. Eftersom kor är stora tunga djur och relativt egensinniga vill man helst inte att de ska ha horn - jag citerar en föreläsare: "Om de har horn vet de också hur de ska använda dem!"

Man brukar därför bränna bort hornanlagen (avhorning) redan när kalvarna är små. Först lägger man lokalbedövning över den nerven som går till hornenoch sedan lägger man på ett brännjärn i 20 sekunder. Det blir varmt, fräser, ryker, luktar illa och blir alldeles svart efteråt - inga horn vill växa upp där sen! De två tjurkalvarna skulle också kastreras. I korthet går det till så att man lokalbedövar, kniper åt med en tång runt pungen (med testiklarna längst ner - på rätt sida om tången), låter den sitta i 3 min och klipper sedan av allt precis under tången. Snabbt och enkelt!

Elliot och jag tränade agility idag efter skolan. Nu när vi gått klart kursen får vi träna hur mycket vi vill på banan i ladan. Han var så duktig och vi tränade ganska mycket på "säcken" (dvs platta, kalla, otäcka tunneln). Det är lite svårt när man är helt själv för jag försöker sätta Elliot vid ingången till tunneln och få honom att gå in en bit, oftast med korvbit. Så långt går det bra. Sedan springer jag runt så snabbt jag orkar till slutet på säcken och lyfter upp släpet så att Elliot (som förhoppningsvis är kvar därinne) ser mig och springer genom när jag lockar med korv. Tyvärr har han kommit på att det är enklare att springa runt på utsidan istället och blir lite förorättad när han då inte får någon belöning. Jag försöker att bara vara tråkig och neutral och lyfter tillbaka honom och börjar om från början - så att han inte tycker att det är hemskare än vad det redan är. Egentligen är han ju bara smart som springer runt istället för att behöva krångla sig igenom något som är otäckt och högst onaturligt för en vinthund. Nåväl, när han gör rätt får han massvis med korv. Det lossnade lite idag i alla fall och det var en lättnad. Vi gjorde också några kombinationer och Elliot tycker såklart att det är allra roligast att få springa snabbt, hoppa, klättra och balansera. Så duktig kille! Jag fick rejält med motion och var alldeles genomsvettig!

De kalla tårna och fingrarnas vecka. Idag var vi ute på en hästgård och besiktigade en häst inför försäljning och kastrerade en hingst. 

Sitter nu och försöker göra nån sorts uppdatering på hormonet GnRH som mitt framtida examensarbete kommer att handla om. Jag tror att jag ska göra någon sorts utvärdering om behandling av detta hormon på hund. Vågar inte riktigts drista mig till att berätta vad behandlingen går ut på än för det är jag inte säker på. Det blir i alla fall till att studera journaleer och kanske intervjua hundägare eller skicka ut enkäter. Vill börja så snart som möjligt med planeringen så jag inte är ute i sista minuten...

Det förekommer att korna med de gigantiska mjölkproducerande juvren råkar trampa sig själva eller grannen på spenen i ladugården. Då faller det på veterinärens lott att komma ut och reparera skadan om det går och i bästa fall rädda den spenen och juverdelen så att kossan kan fortsätta mjölka mycket, eller åtminstone inte drabbas av juverinflammation.

Idag lärde vi oss hur man går tillväga med sådana skador. Vi fick själva träna på att sy olika typer av egenkonstruerade skador på riktiga (döda) juver från slakteriet. Jag lade ribban högt och gjorde ett sår som perforerade in till "mjölkkanalen" i spenen och tänkte att "det är lika bra att träna på svåra saker när man har chansen så jag inte blir chockad när jag träffar på ett riktigt sådant sår i sommar eller så!" Nåväl, det var svårt att sy ett spensår när mjölk sprutade upp ur såret hela tiden, att jag alltid ska ta mig vatten (eller mjölk) över huvudet! Den mjölken träffade både Marie och Maria emellanåt men de höll tappert humöret uppe ändå! Och vilken träning det blev i att sy i blindo!

Jag och Marie syr spenar

Maria och Marie i djup koncentration - mjölkstänk på plåtväggen.