Jag är en pervers människa. Men jag är inte ensam, det är jag alldeles övertygad om! Imorse, under hundpromenaden i skogen, insåg jag inte utan viss stolthet hur snabbt jag kan urskilja en brun bajskorv på marken bland bruna löv, grenar, kottar och annat som hör skogen till. Det ligger år av träning bakom! Jag har även effektiviserat mig så tillvida att jag kan se på båda hundarnas sätt att gå när det börjar bli dags - då förbereder jag och tar upp den svarta påsen ur jackfickan så att jag kvickt kan plocka upp efter mina små raringar. De brukar oftast titta på mig med besvärad min, som om de bad om lite mer "privacy", när jag lutar mig över dem med handen i påsen - redo att slå till. Kanske är det därför Samper tar varje tillfälle han får när han går okopplad och springer iväg långt i förväg, in bakom någon buske, så att jag omöjligt ska kunna hinna störa honom.

Ja, bajs/avföring/träck/skit spelar en central roll för oss djurägare i allmänhet och kanske för veterinärer i synnerhet. Tänk så många gånger jag fått höra detaljerade beskrivningar av hundars och katters avföring (konsistens, färg, lukt, hur ofta osv) i tron att denna information ska få mig att genast ställa rätt diagnos. (Ibland men oftast inte.) En gång fick jag även äran att ta emot meddtagen träck i påse (och tvingades undersöka den närmare) och även se hur den sett ut på marken fotat med mobiltelefon. Min näsa har lärt sig att upptäcka minsta diarrémolekyl efter alla timmar jag som sköterska ägnat åt att spola burar på infektionsavdelningen. Ja, faktum är att hundar/katter med kräkningar/diarré hör till mina absoluta favoritpatienter.

Ett klassiskt trick när det gäller kossor är ju tramp-testet - att trampa i komockan och se om det bildas skoavtryck. Även foderresters storlek kan ge ledtrådar om kons hälsostatus.

Ja, bajs är viktigt. Men visst, fortfarande lite äckligt!

Observera att ovanstående text endast avser djurens avföring. Människors vill jag inte befatta mig med!

I helgen har jag tf:at en del. Det är himla roligt men väldigt svårt fortfarande! Visst, det kommer aldrig att bli enkelt, men jag väntar på den dagen jag kan känna att "det här känner jag igen, det här har jag sett förut!"

Jag har kämpat med följande problem:

* Katt med urinstopp: Mitt första. Fick stöd och hjälp av äldre veterinär och det gick bra.

* Hund med mystiskt anfall

* Katt och hund med konstiga allergiska reaktioner

* Ormbiten hund

* Skulderbladsfraktur

Jag vill kunna mycket mer! Jag vill vara duktig, ställa rätt diagnoser och sätta in rätt behandlingar! Jag vill ha erfarenhet och fingertoppskänsla! När får man det?

Så nu har jag plöjt igenom en del sidor i mina läroböcker för att uppdatera gamla kunskaper och även lära mig sånt som jag aldrig kunnat förut. Det är roligt att ha patienter att jämföra med och det är betydligt lättare att lära sig då också.

Sen var det det här med examensarbetet...

Idag var Henke och jag på stan i Uppsala för lite fredagsshopping och salladslunch. Mitt största fynd blev en vit sänghimmel från Indiska (bild kommer senare - när Henke fått upp kroken i taket). Det är ljuvlig!

Dessutom inhandlades ett Jan van Haasteren-pussel med loppmarknadmotiv - för regniga sommardagar. 

När vi kom hem från stan blev det hundpromenad i skogen. En cykel kom i hög fart bakom mig på stigen sp jag började ropa in hundarna som gick lösa en bit längre fram. Cyklisten verkade dock inte bry sig om mina desperata försök att få stackars Elliot att våga vända och komma tillbaka utan cyklade glatt på med en panikslagen italienare springandes framför sig. Jag förbannade mig själv för min dåliga kondition när jag flåsandes rusade efter. Samper var duktig och kom tillbaka. När jag kom fram till studentbostäderna meddelades jag att min hund sprungit tillbaka mot skogen över åkern. Mera springande och gälla rop. Jag trodde aldrig att jag skulle få se min älskade lilla hund igen men till sist såg jag en svart fläck galopperandes emot mig. Han var helt slut. Om jag får tag på den cyklisten ska han få veta att han lever! (För hur svårt hade det varit för honom att stanna en halv minut och vänta medan jag kopplade hundarna?) Få se nu om Elliots inställning till främlingar har förvärrats efter det här. Jag tycker annars att han blivit mycket duktigare på att hälsa på folk på sistone. Han skäller inte som tidigare och går snabbare fram och vågar pussas.

Sen sista har jag även jobbat en hel del, vilket jag ska fortsätta med i helgen. räknade ut att det blir totalt 30 timmar den här veckan. Trots det känner jag mig ledig!

Ikväll blir det tacos och Morden i Midsomer på dvd.  

Så blev det lite hästar den här veckan iaf. Det behöver jag för att komma över min skräck för halta hästar. Nu har jag böjt hästben så ryggen kroknade och jag fick sendrag (eller nått snarlikt) i fingrarna.

Tidigare på förmiddagen fick jag även träffa en hund med otit (=öroninflammation), en katt med svullen tass och en hund med sår under tungan.

Sedan var vi och vaccinerade 10 mysiga islandshästar. Ägaren tackade mig efteråt för att jag hade varit så "smidig" då jag sprutade dem (dvs inte skrämt upp dem i onödan). *sträcker nöjt på mig*

Känns tråkigt att det var sista dagen där, nu när jag börjat lära känna alla veterinärerna litegrann. Veckan har varit jättetrevlig och jag har fått träffa i princip alla aktuella djurslag. Det skulle inte vara så dumt att jobba på distrikt i sommar ändå...

Imorse blev Elliot och jag osams. Herr Långnos tycker nämligen att det är viktigt att öka tempot när det blåser och brukar då dra i kopplet för att komma hem snabbare. Jag gör då enligt instruktionerna från hundkursen och rycker snabbt i kopplet då han drar, vilket självfallet inte hjälper det allra minsta. Inte heller fungerar den glada/snälla/mjuka metoden att glatt försöka få honom att själv föredra att gå bredvid mig - jag är inte tillräckligt intressant. Det hela slutade med att Elliot inte ens ville titta på mig och gick så långt ut i kopplet, så långt ifrån mig som det var möjligt. Han är dessutom långsint (om nu en hund kan vara det), vilket jag inte står ut med och därför kommer krypande/fjäskande till honom för att "be om förlåtelse" sen när han ligger och solar sig på kökssoffan. Det är inte lätt att leva som man lär. 

Nu ska jag avnjuta ännu en DVD med Morden i Midsomer och dricka en till kopp te, med en hund på var sida om mig i soffan.

Jag är trött, så det här får gå snabbt.

Tog blodprover för koll Maedi-Visna på fyra gudomligt vackra, mysiga och charmiga ryatackor. Matte och husse var också världens gulligaste. Veterinären instämde i att fårägare ofta är väldigt trevligt folk. Jag måste skaffa får!

Kastrerade ungefär 20 tjurkalvar. Mängdträning med tanke på att jag annars endast kastrerat ungefär 6 kalvar i hela mitt liv. Allt gick bra fram till sista kalven som började blöda rejält när jag lossade Masch-tången. Nu vet jag en stor nackdel med att göra som vi lärt oss i skolan och krossa funikeln så långt upp (dorsalt) det går - det är svårt att hitta den blödande stumpen sen när det behövs! Veterinären sa att hon brukade krossa så nära bitestiklarna som möjligt och hon hade aldrig fått nån kalv med infektion på sina 20 år som distriktare. Nästa gång ska jag nog satsa på mitt-emellan, för säkerhets skull. Efteråt blev vi bjudna på bulle och, i mitt fall, saft (jag måste ju generat erkänna att min mage får ont av kaffe) i bondens kök. Mysigt!

Japp, idag har jag fått njuta av lite välförtjänt grislukt! Jag och veterinären åkte ut till en slaktsvinsbesättning och vaccinerade si sådär 300 st mot Mycoplasma enligt löpande-band-principen. Till min hjälp hade jag en automatiskt påfyllande spruta (mycket praktisk!) och en bonde som med skiva motade in alla grisarna på spalten, där jag stod med spruta och märkpenna i högsta hugg. Veterinärerna har även dresserat bönderna till att hålla kanylhatten medan man sprutar grisarna för att man själv ska slippa leta i fickorna efter den vid kanylbyte mellan boxarna. Innan vi åkte ut hade veterinärerna på stationen även påpekat att det oftast är lite svårt att sikta rätt och att det mesta förmodligen hamnade "intra-fettulärt" eller "intra-någonstans", samt att det i alla fall var viktigt att inte sticka grisen i ögat eller i ryggraden.

- Yeeeh, tänkte jag då, men fick en tankeställare när det sedan nästan var precis det jag gjorde - i ögat alltså. Jag vill förtydliga att det inte alls är speciellt enkelt att försöka injicera vaccin i muskeln bakom grisens öra när de skrikande kastar sig omkring och klättrar på varandra för att komma undan. (En gris fick nog örsnibben emellan...) Helst skulle man ju vilja klappa på dem och tröstande säga att vi faktiskt inte tänker ha ihjäl dem (än på ett tag), men det skulle förmodligen bara göra det hela ännu värre.

Efteråt var jag genomsvettig och alla grisar i avdelningen låg utmattade i boxarna (jag var tvungen att dubbelkolla så att de levde fortfarande). Om de ska bli sjuka ska det i alla fall inte vara pga Mycoplasmainfektion.

Sedan åkte vi till löpmagskossans gård och kalkade en annan ko. Kossan från i måndags mådde bra och plingade ingenstans samt hade normal våmmotorik. Jag tror vi lyckades!

Först besökte vi en rejält sjuk ko som knappt orkade stå upp. Ingen diagnos är ännu helt fastställd. Kalvade för ett par veckor sedan. Hade då kvarbliven efterbörd som plockades. Fick penicillin i samband med det. Normal temp, inappetent, dehydrerad, nedsatt våmmotorik, juver ua, positiv på acetontest, kalla öron, bradykardi med arrytmier, inga blåsljud, inga pling, ev lite fylld livmoder. Glutavac stelnade på 2 min. Några förslag?

Hon fick iaf en hel massa olika mediciner inkl magnet. Jag håller tummarna!

Vi undersökte/behandlade även en ko som förmodligen trampat sig på en spene.

Den andra kossan hade acetonemi.

Nu ska jag duscha bort lite kolukt och ta en hundpromenad.

Skrev nyss ett jättelångt inlägg men det försvann. Här kommer en förkortad och inte lika välskriven version:

DVO-vecka innebär att man får åka med distriksveterinärerna på någon annan station i Sverige. Jag är i Enköping på praktik den här veckan. Var nervös imorse, men nu känns det bättre. Alla var jättetrevliga.

Resa 1: Vaccination av tre hästar.

Resa 2: Ko med vänstersidig löpmagsförskjutning. Hon rullades och pinnades (av mig!). Det gick rätt bra. Det svåraste var att undvika att bli sparkad i huvudet av kossan som inte ville ligga på rygg. Bondens hund kände sig skyldig att hjälpa till så emellanåt gav han, utan förvarning, ifrån sig höga skall så att både vi och kossan hoppade högt av förskräckelse.

Resa 3: Häst med sår som inte ville läka. Baktprov, sondning och rengöring.

Nu är jag helt slut (tur att det blev en mjukstart ändå)! Jag förstår varför hundar blir så trötta av nya miljöer och intryck. Jo, för jag kunde ju inte låta bli att spana efter trevliga hus/gårdar längs vägarna. Jag vill ha en röd stuga med mysig trädgård på landet (ungefär som den här stugan i Skokloster)!

Ska nog ta en till kopp te och mysa med alla mina pojkar som är med mig här hemma i Enköping nu.