Inlägg publicerade under kategorin Thailand

Av Emilia - 1 december 2007 20:17

Det finns en stor marknadsplats i Bangkok som rymmer ca 1500 stånd. denna besökte vi idag på förmiddagen. Eftersom vi åker hem ikväll och man måste checka ut från hotellet kl 12 packade vi först väskorna och fick ställa dem i hotellets foajé medan vi var på dagsutflykt. Sagt och gjort, vi åkte med sky train till marknadsplatsen och insåg att vi med stor sannolikhet skulle tappa bort varandra. För att förekomma detta bestämde vi en samlingsplats och ett klockslag och sedan var det bara att shoppa loss så mycket man ville. Henke och jag gick och gick. Ärligt talat var det mest krims krams men några fynd gjorde vi. Jag hittade världens sötaste tekanna (rosa med vita prickar) för 18:- och Henke köpte Pumaskor. Det var väldigt varmt och solen stekte. Sen vi åkte från Koh Samui har jag inte använd solskyddskräm och detta ångrade jag nu. Som tur var kunde man gå in till marknadsstånd under tak - långa smala korridorer åt olika håll med massa folk och dålig luft. Det gav visserligen lite skydd från solen men var desto varmare. I ett sådant hus fanns djur till salu. Katter och hundvalpar i små burar med folk som klappade och lekte med dem. De låg helt utslagna i värmen. Valparna så inte leveransklara ut och ingen verkade ha något som helst smittskyddstänkande alls.

 

Någon tik sågs inte till. På ett burtak satt några små ekorr/hamster/gerbilliknande djur med snören runt halsarna så att de inte skulle kunna rymma. Barn stod och höll i några av dem. Jag såg även kaninungar. Så här i efterhand hade jag velat klampa fram och fråga hur de kunde sälja djur under dessa omständigheter, skrika åt de intresserade människorna att det var djurplågeri och att de inte skulle köpa djur här! Men just då började alla möjliga sjukdomar poppa upp i huvudet på mig och jag ville bara därifrån så fort som möjligt så att jag inte skulle ta med något hemskt hem till hundarna. Vi samlades vid en stor klocka och jämförde inköp. Alla var jättetrötta och ville ifrån trängseln och värmen så vi tog sky train tillbaka några stationer och klev av vid ett stort köpcentrum där de hade Asiens största akvarium i källaren (Ocean World). Henke, jag, Louise och Gustaf begav oss dit för att titta på hajar och andra spännande havsdjur. 


 

När vi var klara åkte vi till hotellet, bytte om och tvättade oss på en toalett där och åkte till flygplatsen. Planet skulle gå kl 01 på natten och vi åkte i god tid. Vi kom fram till flygplatsen, lastade upp väskorna på vagnar och stegade iväg till bagageinlämning och incheckning. Planet var försenat 7 timmar! Jag trodde bara sånt här hände andra och i filmer, inte mig! Jag vill ju hem NU! Jag vill träffa killarna! Och hur skulle det gå med karensen för att få vistas i skolan om jag kommer hem 7 timmar senare? Jag ska ju ha praktiskt prov på tisdag! Tårarna var nära och magen kurrade av hunger. Thai air var iaf inte sena med att köra oss till ett närbeläget hotell och bjuda på middag och frukost (och världens lyxigaste rum!). Men det var först när jag såg efterrättsbordet som jag nästan mjuknade upp lite och övervägde att förlåta flygbolaget (fast bara nästan). Efterrätterna var dock äckliga och stabbiga så det blev inget av med förlåtningen. Sängen var jätteskön och det fanns fönster in till toaletten (coolt och opraktiskt).


Vi steg upp 04.30, åkte till flygplatsen och steg ombord på planet. Jag sov rätt mycket under resan vilket var bra eftersom det var natt i Sverige då så tidsomställningen blev inte så stor när vi kom hem. Det skakade till i planet emellanåt och varje gång tänkte jag:

- Nu störtar vi, jag kommer att dö och får aldrig träffa killarna, mamma och pappa igen!

Men uppenbarligen gick det bra. Vi landade på Arlanda, tackade Henkes föräldrar jättemycket för att vi hade fått följa med på en spännande, underbar och intressant resa och sprang till bussen. Innan försökte Henkes mamma (såklart) övertala oss om att inte åka och hämta hundarna idag eftersom vi inte var i körsäkert skick och trötthet kan ju faktiskt slå till när man minst anar det. Jag slog dövörat till och sa bestämt att vi visst skulle hämta hundarna (ingen hade kunnat stoppa mig) och att jag hade sovit mycket och faktiskt klarade av att köra bil i 50 min. Sagt och gjort, buss till Uppsala, snabb uppackning av väskorna och ompackning till Enköping, dusch och hem till killarna. Kärt återseende men Elliot hade gjort illa ett bakben precis innan vi kom hem (i vild lek med Samper på gräsmattan) och var nu blockhalt så jag fick leka veterinär direkt. Hittade inget fel på honom, han visade inte tydligt var det gjorde ont och vi bestämde oss för att avvakta till dagen efter (då han var precis osm vanligt).


Sammanfattning av Thailand

* De kör som galningar och vet inte vad bälte är.

* Det är varmt och fuktigt men man vänjer sig snabbt.

* Thailändare är för det mesta trevliga och leende men kan inte prata engelska (och erkänner inte när de inte förstår vad man säger eller vet vad man frågar om).

* Stränderna är faktiskt så vita och vattnet så turkost som man kan inbilla sig.

* Bangkok är en rörig stor, smutsig stad - men ganska vacker på sina ställen.

* Jag blev inte så solbränd som jag hade hoppats.

* Varning för tonfisk!



Av Emilia - 30 november 2007 17:33

Inatt drömde jag mardrömmar om hur jag som veterinär tvingades att försöka övertala en kompis att låta avliva hennes hund eftersom den hade fått en spricka i hasleden. (Drömmar är inte alltid realistiska.)kompisen blev jättearg på mig och jag blev arg tillbaka och skrek:

- Hon måste döööööö! (Eftersom det i drömmen tydligen grymt att låta hunden leva eftersom prognosen var så dålig och skadan var mycket smärtsam.) När jag vaknade var jag upprörd och skakis.


Dags för ordentlig turistenlig sigthseening i Bangkok. Tunnelbana och lång promenad till China town. Båttur på floden en bit - detta ska man tydligen göra som turist, men den rätt långa sträckan tog endast ett par minuter eftersom det var expressbåt så knappt hade vi stigit på och börjat se oss omkring innan det var dags att gå av igen. (Jag som hade förberett mig med åksjuketablett för en gångs skull!) Hamnen var mysig och det låg olika sorters torkad fisk i korgar i solen, flugorna surrade och det luktade hundmat. (Inte tänka på livsmedelshygien, inte tänka, INTE!)

Vi mötte en trevlig thailändare som var mycket hjälpsam, vilket han förklarade med att han gillar svensk fotboll. Han sa att han satt där vid gatan och väntade på sin fru men stod gärna till tjänst med att skaffa fram två tuk tuk till oss för tur till ett av templen vi planerade att besöka. Väl där träffade vi ytterligare en thailändare som pratade om allmäna saker en stund för att sedan komma med en lysande idé när vi frågade honom efter fler sevärdheter i Bangkok. Vi måste såklart åka till "the gold factory". Thailand är mycket känt för sina guldtillgångar och de tillverkar och exporterar mycket smycken och ädelstenar. Mannen förklarade för tuk tuk-chaffisarna på thailändska att de skulle köra oss till fabriken och iväg bar det, i rasande fart, zick-zackandes genom trafiken och förgiftande svarta avgasmoln. När vi svängde trodde jag att hela fordonet skulle välta och vi skulle förmodligen slå oss jättemycket.

 

När vi kom fram till "fabriken" stod personalen och höll upp dörrarna för oss och vi klev in i en lokal fylld av glasmontrar innehållande vackra guld- och silversmycken. Jag hade inte tänkt köpa något... men när de sa att priserna var ca 1/4 av vad man får betala ute i butiken och jag hittade fina ringar gick det inte att stå emot. Det blev en silverring med smaragd. Bling bling!

När vi var klara blev vi skjutsade i minibuss tillbaka till färjan. Tittade på "sleeping Buddah".

 

 

Åkte med färjan till andra sidan floden och tittade på ett stort tempel som man kunde klättra upp i (branta trappor!). Jag tycker alla tempel ser rätt lika ut och är ärligt talat inte intresserad av thailändsk konst och historia. (Vill åka till Egypten!)

 

Sedan tog vi båten till Silom och fönstershoppade. Hela dagen hade jag gått och kliat mig varvat med att försöka låta bli och sett med stigande panik hur de röda prickarna blev allt fler och nu täckte större delen av mina underarmar och smalben. Henkes mamma försökte övertyga mig om att det bara var soleksem och minsann inget att oroa sig över... och titta bara på hennes myggbett som var så stora så (ca 5 st). Hittade ett apotek och stegade in med bestämda steg och höll fram min rödprickiga och sönderkliade arm under näsan på apotekaren och sa något i stil med:

- Look! Help me!

Den gamle mannen tittade på prickarna och frågade:

- Eat seafood? Han fick repetera några gånger för jag förstod inte riktig hans thailändska dialekt. Varpå jag stammande:

- Eeeeh, hmm.... yes. Tuna...

Han gick iväg och kom tillbaka med en förpackning anti-histamintabletter.

- Hjälper dom här? Frågade jag misstroget (hade ju redan fått en tablett av Gustaf igår kväll.) Henkes mamma utbrister förskräckt:

- Nej, du ska väl inte äta tabletter? Man vet aldrig vad det är för något! Fråga om han har en salva istället!

Apotekaren hämtade lydigt en salva som också innehöll antihistamin så den inhandlades. Jag började bli hoppfull igen.

Kom plötsligt på en sak som jag helt hade glömt från livsmedelshygienkursen! Tusan också! Var det inte något med tonfisk och histamin?

(Jag läser här hemma i mina anteckningar: Makrill och tonfisk har mycket fritt histidin i sig som kan omvandlas till histamin mha enzymet histidindekarboxylas som i sin tur kan bildas av vissa gramnegativa bakterier...) Histamin är ett ämne som frisätts i kroppen vid en allergisk reaktion


Middag på en jättemysig restaurang inne i ett köpcenter med massor av gröna växter runt omkring. Jag struntade i etiketten och strök salva över varje synlig kroppsdel medan vi väntade på maten. Vi åkte sky train tillbaka till hotellet (som tunnelbana fast på räls uppe i luften). Vid en hållplats högt uppe i luften såg vi att det var massor med folk nedanför på ett torg och att där fanns en scen med sjungande kille. Jag kände inte igen låten men han sjöng fint. Vi bestämde oss för att ta nästa tåg och tittade en stund. Efter en stund kom jag på vem han var. (Snyggingen) Shayne Ward!

 

Henke påpekade att han faktiskt sjöng rätt smörigt, vilket jag (suckande) höll med om (för husfridens skull). Det var jättemysigt att stå där uppe och se ner på alla glada människor, strålkastarna och de vita ljusen som prydde husfasaderna. Tänk om det bara kunde sluta klia också...



Av Emilia - 29 november 2007 16:36

Eftersom det var sista morgonen tog vi med kameran i hopp om att den lilla ekorren som vi brukar se vid frukosten skulle dyka upp. Det gjorde den!

 

Som tack för att den ställde upp på fotografering fick den banan. Det kom flera ekorrar, de var tydligen en hel familj som bodde i trädet. Den minsta fick inte komma fram och äta för den största ekorren. Djungelns lag.


De flesta tog ett sista dopp i havet men jag hade fått nog av saltvatten och dessutom fått kliande utslag som jag inte ville sitta och klia på för mig själv. Bloggade lite på hotellrummet och packade det sista. Kl 12 kom en taxi och körde oss och väskorna till Koh Samuis egen flygplats. Vi hade bestämt oss för att flyga direkt härifrån till Bangkok istället för att än en gång åka tuk tuk, färja och flygplan. Koh Samuis flygplats lär vara en av världens vackraste.

 

De hade rabatter överallt och själva byggnaderna bestod av flera hyddliknande skapelser, utan fönster och dörrar så man var utomhus hela tiden, fast under tak. (Skulle inte fungera i Sverige.) Fick fönsterplats igen och fotograferade som en galning! Jag tackar den som uppfann digitalsystemkameran - filmrullar är ett minne blott!

 

Henke tyckte det var tråkigt att åka från paradisön men jag är rätt mätt nu. Vill hem till hundarna och första advent! Tog taxi från flygplatsen till Hotel Manhattan. Det såg bra ut när vi kom dit - stor och skinande ren lobby. Rummen var rätt sunkiga med äcklig heltäckningsmatta, brun filt med lakan på undersidan som täcke, dåligt rengjort kakel i badrummet och en grå betongvägg 20 cm utanför fönstret. Tur att vi inte ska tillbringa så mycket tid här!


Bangkok är stort och smutsigt. Det är människor överallt, varvat med gatuhundar och bilar. Vi begav oss ut på stan och alla började diskutera ifall vi skulle äta middag nu (kl 17) eller vänta till senare. Jag som inte hade ätit lunch och som vissa vet blir rätt kinkig av lågt blodsocker var den enda (förutom Henke som sympatiserade med mig av ren självbevarelsedrift) som ville äta middag NU. Det slutade med att han och jag begav oss till Sunrise Taco Bar och åt nachos. Vi träffade den mycket trevliga, stora, amerikanska ägaren (John tror vi) som visade oss tillrätta och förklarade menyn. Vi gick till ett par gallerior och sedan tillbaka till hotellet för att vila lite och fixa till oss innan middagen senare.


Jag funderar på ifall alla börjar tröttna på thaimat nu för middagen avnjöts på Mongo's restaurang, även denna ägd av en amerikanare/australiensare (?) (biffig, inte fet) Tonfiskmacka med cheddarost. Louise beställde nån sorts pasta som sedan visade sig vara JÄTTEstark.Hon klarade inte av att äta det trots att hon egentligen tycker om stark mat. När hon påtalade problemet för amerikanen/australiensaren var han jättetrevlig och fixade genast in en ny pastarätt till henne som han inte tog betalt för. Snacka om service minded!


Jag har små röda utslag över hela kroppen som kliar fruktansvärt mycket! Fick en antihistamintablett av Gustaf (som är allergisk och alltid har ett gäng med sig).

Av Emilia - 28 november 2007 16:04

Varmaste dagen hittills. Låg under ett parasoll på stranden hela dagen och orkade inte plugga (idag heller). Det gungar fortfarande sedan igår. Till lunch åt jag två grillade majskolvar, köpta av en strandförsäljare (inte så tjatig som de övriga). Shoppade väskor på eftermidagen. De hade en stor låda full med REA-väskor i en sko- och väskaffär. Jag köpte 4 st (Henke var med och agerade stoppklots). Sista middagen på Chaweng avnjöts på samma restaurang som den första middagen här. Maten var god och jag åt chicken in basket, vilket kändes väldigt engelskt, och vattenmelon till efterrätt för att väga upp pommes fritesen. (?)

Imorgon bär det av till Bangkok i två dagar. Sen HEM!

Av Emilia - 27 november 2007 15:32

Snorkeldagen! Vi gick upp kl 6 och blev efter frukosten hämtade av minibuss och körda (skumpandes och med livet som insats) till en strand i Maenam. Där blev vi ställda i kö till "High speed Catamaran", en snabb båt som skulle föra oss till Koh Nagyan och Koh Tao. På båten kunde man välja om man ville sitta inomhus med filmvisning, eller om man ville sitte utomhus uppe på däck. Utomhus var fullsatt så vi satte oss inne, båten körde iväg och vi tittade på en tecknad film om surfande pingviner (den hette någonting med "surf" men minns inte vad). Det luktade väldigt mycket avgaser från båtmotorn inne och jag började må illa. Kom att tänka på mina åksjukepiller som snällt låg kvar på hotellrummet och tänkte si sådär 100 svordomar som inte bör delges omvärlden. Jag har som några redan vet anlag för sjösjuka. Vi hade blivit informerade om att båtturen endast skulle ta 1,5 timme och det var nu ungefär 1 timme kvar - kanske skulle klara det! Stirrade ut genom fönstret mot horisonten. Olje/diesel-stanken fyllde lungorna och gjorde inte hela saken bättre direkt. Till slut insåg jag att jag behövde frisk luft och sprang ut på däck. Henke (älsklingen) höll fast mig medan jag klamrade mig fast vid räcket och vi blev helt översköljda av saltvatten som stänkte upp där längst bak på båten. Jag skakade i hela kroppen och önskade ett tag att jag kunde slänga mig ner i vattnet för att det skulle sluta gunga, men kom fram till att jag förmodligen skulle drunkna då eftersom vi var långt ute till havs - och då är det kanske bättre att kräkas... (vilket jag gjorde). Henkes pappa kom ut flera gånger och ojjade sig över att vi blev helt blöta och kalla, hämtade papper till mig och försökte få oss att gå in igen. (Denna omtanke uppskattades inte just då.)


Efter en evighet kom vi fram till Koh Nangyan (turen tog 2,5 timmar!) och en "reseledare" slängde åt oss varsin cyklop och en snorkelslang (finns säkert något finare namn som inte jag vet om) och skickade ut oss på stranden. Henke visade mig hur man skulle sätta på sig snorkelgrejerna. Det var rätt otäckt att andas under vattnet först men efter en stund hade jag fått in snitsen lite bättre.

 

Till en början såg jag inga fiskar alls, bara blått vatten och vit sand. Sedan började de komma (tror att någon matade dem) och till slut var där ett helt stim. Visserligen ganska gråa och intetsägande fiskar, men det var ju i alla fall fiskar!

 

Jag gick upp på stranden för att hämta kameran och fota lite och märkte att det blev lite uppståndelse i vattnet. Tre kineser/japaner/koreaner eller liknande (hoppas ingen tar illa upp men jag vet inte riktigt vad) hade hamnat där det var strömt (vilket vi inte hade fått någon information om innan) och drev nu bort från stranden. Tjejen i den gruppen hade fått panik och de ropade på hjälp. Sten kastade sig ner i vattnet, simmad ut och tog tag i tjejen för att dra in henne medan de två killarna hakade fast i honom också. Han var helt slut när de slutligen kom iland. Någon upptäckte ytterligare en snorklare långt ut som låg på mage och som såg misstänkt "i nöd" ut. Ulla hindrade Sten från att ge sig ut en gång till eftersom han var så trött, så en annan kille (också turist) drog på sig simfötter och simmade dit. När han fick in snorklaren såg jag att han var alldeles blå om läpparna och verkade livlös. De kände att han hade puls och började göra mun-mot-mun-metoden och annan livräddning på honom. Ulla, som är sjuksköterska, hjälpte till. Den ansvarige ledaren stod mest och upprepade: "It's OK, it's OK!" Någon hade fått fram en syrgastub. De tömde ur vatten ur lungorna på killen som, när han började vakna till, fick kramper och skrek. Han klarade sig men jag undrar vad som hade hänt om inte snorkeltursdeltagarna hade ingripit - för de ansvariga gjorde inget alls!

Efter uppståndelsen (och den föregående sjösjukan) var det gott med lunch. Sedan åkte vi ut med en annan båt (om möjligt ännu gungigare än Catamaranen) för att snorkla utanför Koh Tao ("sköldpaddsön" - för att ön har formen av en sköldpadda) direkt från båten. Där fanns korallrev, visserligen inte så färgglada som jag hade föreställt mig, och fiskar (inte så många och så vackra som jag hade hoppats, men jag såg iaf en fisk som var rosa, blå och gul). Ett gäng små svärdfiskar simmade precis under vattenytan så det kändes "exotiskt". Tillbaka till Koh Nagyan för att återigen gå ombord på Catamaranen (något som jag fasat för hela dagen). Henke och jag trängde oss fräckt före de andra i kön och fick sitta uppe på däck. Jag hade en teori om att frisk luft redan från början nog skulle göra susen. Det var även lugnare på vattnet och gungade mindre när man satt högt upp (?) fick vi veta så hemresan gick ovanligt bra, jag kunde till och med slumra till en stund, och det var bara den sista halvtimmen som jag började bli lite illamående igen. Jag är ingen sjömänniska!


På kvällen åt Henke och jag middag ensamma på en restaurang i stan. Jag åt tomatsoppa och tonfisksallad och kände mig duktig.


Av Emilia - 26 november 2007 16:21

Imorse tog Henke och jag en taxi för att åka till en lugnare strand, utan försäljare som skriker "Ajskiiiiim!" oavbrutet, och för att få vara för oss själva för en gångs skull. Taxichauffören var väldigt dålig på engelska och när vi klev av insåg vi att han inte alls hade förstått våra önskemål. Vi stod mitt på en trafikerad gata med ett hotell framför oss. Nåja, vi gick i riktning mot stranden och hoppades på att den ändå på något mystiskt sätt skulle vara lugn och fridfull.

- Shoppiiiiing! Den första som mötte oss var en strandförsäljare i röd väst.

Vi började gå, optimistiska som vi är, i jakt efter en bra strand. Efter ett tag var vi tillbaka på vår vanliga strand igen. Suck!

Så vi solade och badade med de andra som vanligt. Middag på stranden, där restaurangen hade thailändska traditionella dansare i guldkläder till öronbedövande pling-pling-musik.


Av Emilia - 25 november 2007 16:10

Söndag. Sovmorgon. Stranden (igen). Idag tog vi en omväg ner till stranden från hotellet eftersom jag inte ville gå förbi massagetanten som annars har stenkoll på när man anländer och genast erbjuder massage. Ska prova klänningen senare. Nu ska jag försöka läsa om juver här i solstolen (det går uppenbarligen inte så bra eftersom jag skriver blogg i blocket istället). Henke är fortfarande brunare än mig så i värsta fall får jag ta till fusk när vi kommer hem igen.

 

Tur att massage är billigt...


Middag på pizzeria. Hur mycket jag än försöker tycka om thaimat och mangojuice så föredrar jag ändå västerländskt och cola, konservativ som jag är. På tisdag ska vi ut och snorkla på Koh Tao och Koh Nangyang. Jag har aldrig snorklat förut och försökte föra en diskussion med de övriga om huruvida man ska blåsa ut luften direkt i röret eller i vattnet på något sätt (om det går) för att därigenom undvika ökat dead space (dvs så att man inte andas in gammal luft igen). Ingen förstod vad jag menade. Längtar efter folk som är lika insnöade som jag! Jag kan t o m tänka mig att prata om Salmonella-ella-ella och andra läskiga matförgiftningar. Kom just att tänka på att det inte alltid räcker med att maten är ordentligt upphettad innan man äter eftersom den fortfarande kan innehålla värmestabila toxiner från t ex Clostridium perfringens (särskillt i ärtsoppa)! Ingen verkade heller speciellt förtjust över mitt försök till fördjupning i rabiesrisken när man leker med en liten gatuhundsvalp med bitande mjölktänder (som Louise ägnade sig åt).

Men jag klagar fortfarande inte, även om det låter så.

Av Emilia - 24 november 2007 20:30

Egentligen borde det räknas som dag 6 i Thailand men jag har räknat in själva resan också...


Åt frukost som vanligt. Det känns lyxigt att få äta vattenmelon varje dag och dessutom hur mycket man vill! Gick ner till stranden - sol och bad. Känns lite tjatigt men jag antar att det är sånt här man ägnar sig åt på solsemestrar. På kvällen firade vi Anitas 60-årsdag i efterskott.

Fördrink på hotellrummet

Lägligt nog firade thailändarna Loi Krathon just idag så stranden var extra fin med massor av färgglad belysning och fina brinnande lyckoballonger i luften samt brinnande blomsterdekorationer som folk satte ut i vattnet och som flöt iväg ut till havs. Det var fullmåne. Vi satte oss på en restaurang med live-musik i form av en thailändsk kvinna (hon pratade ovanligt bra engelska) som sjöng olika kända thailändska och västerländska låtar. Hon propsade på att man skulle komma med önskemål om låtar och att man dessutom skulle sjunga med när hon gick runt och höll fram mikrofonen. När hon närmade sig vårt bord blev jag varje gång fullt upptagen med att skära maten på min tallrik och tugga stora bitar jättelänge så att hon skulle förstå att jag omöjligen kunde sjunga någonting. Det fungerade!

Henke var modig och gick fram till scenen och sjöng Imagine (John Lennon) och Better man (Robbie Williams) helt själv.

 

Sedan tvingade vi fram Sten ("Elvis Presley from Sweden") som sjöng Love me tender, tillägnad frun Ulla. Vi åt thailändsk bankett med massa smårätter som man fick plocka av. Efteråt gick vi till en bar och drack drinkar (Piña colada i kokosnöt). Jag upptäckte att fruktköttet var klart godare än själva drinken och roande mig med att försöka pilla loss det med hjälp av sugröret. Har uppenbarligen sänkt mina krav på stimulerande sysselsättning...


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards