Hela dagen ägnad åt klövar - puh! Först föreläsning två timmar på förmiddagen, om klövar givetvis, där föreläsaren i vanlig ordning klickade förbi sina power-pointbilder så snabbt att man nog skulle behöva vara stenograf för att hinna med att anteckna, med ett behagligt avbrott för brandlarm (så föreläsaren blev om möjligt ännu mer stressad efter det). Sedan åkte vi till Jälla och beskådade en oerhört proffsig klövverkare som verkade klövar på löpande band med klövfräs - i hydrualisk (stavas det så?) verkstol! Jag kan inte annat än att beundra människor som kan konsten att prata konstant. Hon kunde det och verkade inte bry sig om att ingen annan sa något. Jag skulle också vilja kunna trycka på en "prat-knapp" hos mig själv ibland - speciellt i situationer där pinsam tystnad uppstår. 

Efter lunch fick vi prova på att verka klövar själva (slaktklövar - dvs inte levande djur!) på det gamla hederliga viset med klubba och klinga. (= sjukt jobbigt! Jag hade tänkt träna ikväll men mina stackars armar är så trötta att det tar emot bara att skriva detta inlägg!)

Fredag: kräftskiva hos Kerstin och Edvin. Mycket mycket trevligt! Jag hade bl a en väldigt givande diskussion om hobbyhöns med min bordsherre och fick insidertips om fungerande antiparasitärt preparat till höns (dock inte lagligt att använda eftersom det inte har indikation på höns, men vad gör man när det inte finns några lagliga heller?).

I helgen åkte vi hem till mamma och pappa som besöktes av mormor och morfar samt morfars 70-åriga kusin som nu är här och hälsar på från Ungern (nåväl, egentligen bor hon i Slovakien men kommer från Ungern från början, liksom mormor och morfar). Hon var en mycket rar, godhjärtad och liten gumma - påminde mycket om mormor - som hälsade på oss alla med en bamsekram, trots att det var första gången vi träffade henne. Fikat blev en intressant blandning av Svenska, Ungerska och mycket skratt. Mormor och morfar fick tolka, vilket inte alltid var så lätt eftersom de själva blandade ihop språken emellanåt, gumman kunde ingen engelska. Bilder kommer senare...

Här kommer fina höstbilder på killarna (dock dålig kamera, ny sådan måste införskaffas omgående!). Notera killarnas bristande intresse för att bli fotograferade av husse med mobilkamera.

För er som undrar hur Samper mår nu så kan jag säga (till mitt försvar - se föregående inlägg) att han faktiskt inte mår så bra som jag hade hoppats. Han slutade kräkas men fick blodig diarré istället ett halvt dygn efter veterinärbesöket. Denna diarré har nu pågått sedan natten till torsdag då han ville han gå ut en gång i timmen, andra natten ungefär varannan timme och sedan har det minskat så att inatt var vi bara ute två gånger. Alla mina mattor och killarnas täcken och filtar är nedsmutsade och ligger just nu på balkongen i väntan på nästa tvättid. De första dagarna fick han svälta men sedan stod jag inte ut med att se på benranglet längre (han hade liksom inte så mycket att ta av innan han blev sjuk) så nu får han små portioner dietkost, idag köpte jag Canikur. Dock rätt pigg, ingen feber och mycket god aptit när han väl får mat. Vi håller tummarna.

Igår var vi på "grisresa", dvs vi besökte en grisbesättning och fick lära oss hur man hanterar grisar i olika åldrar. Vi hade grisar när jag var liten, 4 st, som blev till skinka och bacon till slut. Det var rätt hemskt då - jag kunde aldrig äta det köttet då, trots att jag egentligen gillar fläskkött. Hur som helst, förutom dessa djur hade jag väldigt dålig erfarenhet av grisar. En kompis har visserligen minigrisar men de är inte på långa vägar så skräckinjagande som en stor sugga - och för att inte tala om galtarna!

För att inte sprida smitta från äldre till yngre grisar började vi med att hälsa på de allra minsta nassegrisarna. Jag tror de var mellan 2-3 v gamla och alldeles skära, skimrande och bedårande. Uppgiften var att plocka ut tre stycken och ta med dom till ett annat rum för att träna på klinisk undersökning. När jag till sist skulle plocka upp min kulting skrek den jättehögt så suggan kom rusande för att se vad som stod på. Hennes blick var inte nådig då hon fick se lilla jag stående med hennes lilla kulting tryckt mot bröstet. Snabbt som attan böjde jag mig ner och återlämnade bebisen. Hon gruffade och nöffade lite på sitt lilla barn några sekunder och tittade sedan på mig igen. Då kände jag att det var dags att lägga benen på ryggen. Vi fick sedan lära oss hur man ger sprutor och undersöker grisar. De lite större grisarna fick vi använda trynbrems (man trär på en repögla runt trynet på grisen och vrider runt)  på lite större grisar (som inte går att lyfta). Konstigt nog gjorde inte grisarna något motstånd när vi behandlade dem så respektlöst utan de stod helt stilla... och skreeeek. Väl lössläppta igen var gammalt groll bortglömt och de kom fram och nosade och naggade på stövlarna. Ingen långsinthet där inte. Försök göra samma sak mot en katt bara... Sammanfattningsvis var mitt intryck av grisarna väldigt positivt, trevliga, nyfikna, intelligenta djur. Och efter en stund kände man inte lukten heller. Dock mycket dammigt, imorse vaknade jag med värkande hals och ansträngd pipande andning. Inte bra. 

Samper blev sjuk natten till idag. Han kräktes blod (en gång) och hade undertemp. Jag blev orolig, men för trött för att orka göra mer än att avvakta. Han fick sova i sängen och imorse var han mycket piggare - sprang, lekte, åt frolic - medan jag var utmattad pga för lite sömn. På eftermiddagen blev han hängig igen och ville inte ens ha burkmaten jag hade köpt åt honom = mycket olikt honom, han brukar svälja skeden! Dessutom mycket bleka och torra slemhinnor. Det blev en sväng ner till kliniken (på jourtid) där den mycket äldre, klokare och mer erfarne veterinären lugnt konstaterade:

- Han ser ju inte ett dugg sjuk ut!

Varpå jag ynkligt:

- Men det VAR han FAKTISKT... HEMMA! 

Satans hund, han blev hur pigg som helst av att komma innanför dörrarna. Drack vatten gjorde han också så slemhinnnorna kändes inte ett dugg torra längre. Lite pinsamt men skönt ändå att han mår bra. (Om det hade varit någon annans hund hade jag nog säkert dragit lite på munnen, ruskat på huvudet och tänkt: "dessa hysteriska dvärghundsägare!" - vilket säkert den äldre och kloka veterinären tyckte om mig... hrm...) För att trösta mig sa hon att vi ju kunde ge honom lite vätska under nackskinnet, "det SKADAR ju inte" men att han säkert inte skulle se klok ut! Så vi enades om att jag skulle gå hem och pyssla om honom och bjuda vatten och lite dietmat. Just nu ligger han i soffan och mår hur bra som helst. Jag vet vad ni tänker, men den här gången försökte jag verkligen vara objektiv och tänka medicinskt, men framstod återigen som pjoskig med mina hundar. 

Nu är hösten här på riktigt! Löven skiftar från grönt till gult och rött, luften är klar och frisk! Pojkarna dock mindre förtjusta och det står nog inte på förrän de strejkar totalt när det närmar sig promenaddags. Täcke/tröja duger inte heller - det är pinsamt!

Igår tvingade jag med min inom en snar framtid hemifrånflyttande lillebror till IKEA. Vi handlade massor med prylar men efter ungefär halva varuhuset tröttnadde han och vägrade titta på en enda sak till. "Jag tar det sen!"

Nåväl, man kan ju inte begära för mycket av någon som inte är van shoppare som jag. =) Henke följde också med och impulsshoppade ett nytt skrivbord, vilket är väldigt olikt honom. Det måste varit för det så låga priset - ikea lurade honom! Själv köpte jag ett barnpåslakan som jag nu sytt om till julköksgardin - röd med vita prickar. Jag är så huslig ibland!

James Herriot vann med 70 %! (20 röstande)

Ny omröstning upplagd.  

Jag är kär i en hästgård som vi besökte idag med ambulatoriska för att dräktighetsundersöka ett sto med ultraljud. Vi åkte på vindlande vägar långt ut på landet med grönskande åkrar och mysiga byar. Boningshuset var precis så jag föreställer mig mitt framtida hus: rött med vita knutar, grönmålad dubbelytterdörr, stora fönster med spröjs, 2 våningar, lummig trädgård och nyrenoverat stall precis utanför tomten. Suckar!

Även huset invändigt var i tipp-topp (vi fick stiga på och tvätta händerna efteråt) med nykaklat i badrummet, badkar med lejontassar och marmorhandfat. Jag kommer aldrig ha råd att köpa ett sånt hus! Eventuellt om jag ställer mig på ett slakteri och besiktigar eller går jour som distriktare 7 dagar i veckan resten av livet. 

Nåväl, plikten kallar. Stoet var troligtvis dräktigt men detta måste kollas igen om ca 10 dagar för att man ska kunna vara säker. Sen var det ett litet föl med ett sår på benet som skulle kollas. Såret såg fint ut och jag fick lägga på skyddsbandage - vilket är svårare än man tror. Det är noga att inte dra åt för hårt men samtidigt får det inte sitta för löst så det glider av heller - dvs lagom är bäst.

Det var enda besöket för idag så vi var hemma tidigt. Lade mig på sängen för att läsa i griskompendiet och somnade med pojkarna som sängvärmare i ca 2 timmar. Mysigt! Mycket intryck gör en trött - precis som med hundar! Nu ska jag ta nya tag med pluggandet! 

Imorse föreläsning om placentan (moderkakan), fosterhinnor och kvarbliven efterbörd  - därefter ut och åka. Vi besökte först en köttkreatursbesättning och tittade på en halt tjur (klövbensfraktur) och en halt ko (ingen diagnos fastställd). Det var så mysigt att få komma ut på landet och se betande kor med kalvar! Därefter iväg och ta prov för ringorm och annat tänkbart på en ponny. Lunch i bilen. Hemma ganska tidigt. Fikat hos Kerstin. Ska iväg och träna ikväll för första gången sen april/maj.

I helgen var vi som sagt på Ålandskryssning med större delen av min släkt för att fira att farbror Micke fyllt 40 år. Det var en överraskningsresa för honom. Vi gjorde vårt bästa inna för att skrämma upp honom ordentligt och hotade med bungy-jump, fallskärmshopp och diverse andra skräckupplevelser. Jag tror han blev ganska lättad över att det bara var fråga om en stillsam båttur.

Så stillsam blev den dock inte för min del eftersom jag har anlag för sjösjuka. Sist jag kryssade (med klassen i tvåan till Helsingfors) i januari månad mådde jag så dåligt båda kvällarna att jag bara kunde ligga nere i hytten och kräkas. Men optimistisk som jag är trodde jag nu att det skulle vara mindre vågor och gung i september än i januari och att jag därför skulle klara mig från sjösjukan. Jag hade fel. Nu klarade jag mig åtminstone fram till midnatt ungefär så jag fick ha lite skoj under kvällen - men rekommenderar inte long island ice tea!

Vi dansade disco med kusinerna och lillebror (!) och hade allmänt trevligt med föräldrarna och farbröderna i baren. Att dricka drinkar när mamma tittar på utan att skämmas måste väl vara värt ett eller två vuxenpoäng?

Nåväl, sjösjukan tvingade mig i säng lite tidigare än vad jag hade önskat och nästa morgon ringde väckarklockan 7:30 för Henke och jag skulle på spa med aromamassage. Myyyysigt sätt att börja dagen på. Vi fick äta massa frukter och dricka juice i "utomhusbubbelpoolen"! Sedan frukostbuffé, lite mer sjösjuka (och en liten lur nere i hytten) och till sist lunchbuffé. Det är farligt att släppa lös mig på bufféer - jag kan liksom inte behärska mig när det finns så mycket att välja på. Det här med att banta, dvs få bort lilla bilringen, inför Thailandsresan funkar inte så bra för mig.

Idag hade vi föreläsning och rundvandring med information på ambulatoriska kliniken. Imorrn ska vi ut och åka med distriktsveterinären. Skoj! Ikväll var vi på agility med Elliot igen och den här gången gick det superbra! Nåja, allt är ju relativt men han lysnade iaf på oss och hade bra kontakt samt tog alla hindrena, tom slalom! Elliots favorithinder är balansbommen. A-hindret är lite svårt på nervägen. Inför det här passet hade jag stekt miniköttbullar till Elliot och tagit med massa korv så det kanske var därför det gick så bra. Det finns en liten kinesisk nakenhundtik i vår grupp som Elliot är väldigt intresserad av, jag misstänker att hon löper. 

Samper blev som vanligt svartsjuk och arg på Elliot när vi var klara med agilityn (han hade fått sitta i bilen under tiden). Förslag på åtgärd någon?

Igår fick jag ett tokryck och gav mig på vårt förråd (som innehar alla prylar som jag städat bort tidigare) - det skulle äntligen bli ordning och reda därinne (längst in står faktiskt en extra frys som vi inte kan använda pga alla saker)! I all hast städades städskåpet också och hela hallen fylldes med olika typer av skräp. Varför sparar man saker som man inte haft användning för på flera år och som man förmodligen aldrig mer kommer ha glädje av? Mitt problem är nog för att jag är så nostalgisk av mig. "Det var ju trots allt bättre förr!" Henkes problem är att han sparar saker "utifall att". Det är bara det att "utifall att" aldrig inträffar, bortsett från då man kastat just den grejen. Han sparar t ex alla kartonger till olika hushållsapparater och datorprylar "utifall att" de skulle gå sönder och man måste gå tillbaka till affären och klaga. Jag har inte lyckats intala honom att man kanske inte måste behålla alla kartonger bara för det. Efter många timmars slit (och en överfylld balkong) blev det äntligen fint och städat här hemma. Nu hade alltså allt skräpet flyttats från förrådet till balkongen. Nä, där kan det ju inte stå - då ser ju alla grannar hur slarviga vi är! Ska jag ställa tillbaka det i förrådet? Men lite självbehärskning måste jag ändå berömma mig för - idag tog jag ta mig i kragen och körde allt till återbruket. Det var lite svårt att kasta ner allt i kontainrarna men det gick. Undrar om det kommer inträffa något imorrn som kräver nån av de där "utifall att"-grejerna?

I helgen åker vi till Åland med släkten för att fira farbror Micke som blivit 40 år.