Tove blev sjuk igår. Innerst inne visste jag nog att allt inte var som det skulle med henne eftersom hon magrat av lite under en tid. Men kaniner visar inte när de mår dåligt innan det har gått väldigt långt. Tove var pigg och glad och mumsade på sitt hö varje dag. Igår när jag kom hem från skolan ville hon inte äta - bara låg i sin bur med insjunken buk och uppburrad päls. Visst har hon haft ont i magen förr, på den tiden då hon fick kraftfoder, men inte sen vi började med bara hö. Jag hade nog gett henne lite mer tid om jag inte sett att hon var så blek (läpparna var nästan vita) och om jag inte känt knölen i buken på henne. En knöl som inte kunde vara njure och som inte borde finnas där. Tove gillade aldrig att bli klämd på magen men igår protesterade hon inte ens, bara när jag kom åt det onda stället. Vi bäddade in henne i filtar i hennes transportbur och gick ner till kliniken. Marie var där och det kändes bra att både hon och veterinären tittade och klämde på henne - annars kanske jag skulle börja tro att jag inbillat mig knölarna så här i efterhand. Tove var duktig när hon fick sprutan, jag tror inte hon kände någonting. Det är alltid lika jobbigt när det händer och man vet att när hon väl fått i sin avlivningsvätskan så finns ingen återvändo. Man kan inte ångra sig, finns ingen antidot. 

Idag begravde vi Tove under häggen i mamma och pappas trädgård. Jag tror hon kommer trivas där. Jag ville inte att hon skulle hamna i plastsäck och kylrummet på kliniken för att sedan brännas tillsammans med andra djur. Nu vet jag var hon finns.  Imorse satt en hare på åkern och tittade på mig länge när jag kom ut på trappan. En del av mig vill tänka att det på något vis var Tove, men det är nog omöjligt.