Jag blir nervös när folk skäller på mig i telefonen. Självklart förstår jag hur rädd och orolig man kan vara när ens djur är sjukt - men man behöver inte bli arg för det. Människor som saknar pengar och försäkring men som ändå tycker att man borde hjälpa dem (gratis). Det är svårt att förklara att det inte går då - man kan inte operera för 30 000:- gratis. 

I övrigt en helt okej helg. Många funderingar på ifall jag klarade smådjurstentan eller inte -  besked på onsdag!

Jag har läst "Änglar och demoner" nu - den var bra. Har börjat fundera på religionen och ifall jag också kanske borde tro på något. Här näst står lite Sherlock Holmes på tur. Jag har beställt fler damernas detektivbyrå också. Bokhyllar är fylld av böcker som vill bli lästa och begrundade. Ja, mina missbrukartendenser visar sig även när det gäller böcker. (Ni som känner mig vet ju att jag även missbrukat morotskaka, oboy, te, Dumle, pussel, risgrynsgröt, egyptologi, sailor moon, Eurovision, bullar och nudlar mm tidigare...) Det kanske är min dåliga fantasi som ligger bakom - det är enklare att köra på en grej åt gången... tills jag tröttnar och hittar något nytt. =)

Nu över till ostbågarna.

Till Josefine och alla ni andra som också blev besatta av dessa kaloribomber på mitt kalas!

(Receptet kan med fördel dubblas!)

Sätt ugnen på 160 grader.

Vispa

2 ägg

3 dl socker

Blanda och rör ner i äggsmeten:

1½ tsk vaniljsocker

1 krm salt

4 msk kakao

1½ dl mjöl

100 g smält smör/margarin

Klicka smeten i folieformar eller dubbla pappersformar (för mer styrsel), drygt halva formen ska fyllas. Grädda i mitten av ugnen i ca 15 min. Låt svalna lite.

Glasyr - allt blandas och kokas sakta 15-25 min tills det tjocknar.

100 g smör/margarin

4 msk socker

2 tsk mjöl

4 tsk kakao

1 dl grädde

1 dl mjölk

Låt glasyren svalna lite och häll sedan i formarna. Frys!

Serveras direkt från frysen (något tinade). Svalkande och GOTT!

Jag har varit lat idag. Imorse sov jag precis så länge som jag behagade (nåja, till 9), gick inte upp direkt för ovanlighetens skull utan plockade fram boken ("Vackra flickors lott" av Alexander McCall Smith) som jag hade börjat läsa igår kväll och genomnjöt ytterligare några kapitel. Hundpromenad och sedan frukost på balkongen med samma bok. Det började bli riktigt varmt ute så bikinin letades fram, likaså solkräm och diadem (för luggen) - hundar och solstol förflyttades ut på gräset utanför huset. Pojkarna tyckte det var mysigt att gå okopplade på området och tog sig lite väl stora friheter emellanåt (gick alldeles för långt bort och vägrade lyssna på mig när jag ropade!). Det verkade helt som om lydnaden också har tagit sommarlov - bara för att jag inte ska få lugn och ro! Till slut svalde jag stoltheten och kopplade odjuren - fast jag hade nog fått en väldigt jämn och fin solbränna annars (det sägs att man får det om man rör på sig i solen). Sedan träffade vi en liten jack russel och en cocker som killarna mer än gärna lekte med en stund. Klasskompisen Helena med sin snälla schäfer Nike kom också ut för att sola, varpå en trevlig och slö konversation följde. När klockan var långt efter lunchdags började magen kurra och det var således dags för något att äta - på min svala balkong! Boken avslutades och det blev en liten tur i (den varma) bilen till affären för att köpa jordgubbar, melon och mjölk. Nu står makaronpuddingen i ugnen och tvätten är i tvättmaskinen. Jag har lovat en kompis att skriva inbjudningskort till hennes systers bröllop och nu kan jag bara inte skjuta upp det längre (med tanke på hur mycket jag latat mig idag!).

...och jag längtar redan tillbaka till skolan! Visserligen är det skönt att kunna ta det lugnt och inte vrålplugga på ett tag - men vad ska jag göra istället? Nu är jag fortfarande så uppe i varv så jag behöver göra någonting hela tiden. Pojkarna tycker om att jag är hemma hela dagarna - idag har vi varit ute och solat och de fick strosa runt på gräsmattan lite hur som helst - de flesta grannarna har ju åkt hem över sommaren så det är inte så många som störs. Jag märker att båda blir mer harmoniska och lugna av att bara få gå runt och nosa precis som de vill - det är så det alltid borde vara! Vi måste bo på landet så att dörren kan stå öppen hela dagarna och hundarna kan komma och gå som de vill! Vilken idyll! Idag släppte jag Elliot lös under promenaden (för första gången på länge pga muskelskadan) just eftersom han var så lugn. Det gick jättebra bortsett från att han gjorde ett snabbt race när jag kallade in honom - busunge!

Igår hade jag kalas och min kära familj och släktingar kom hit! Mamma överraskade med en färdigplanterad blomlåda som pappa monerade upp på balkongen! Sen fick jagh en hortensia av mormor och morfar och en passionsblomma av farbror Janne och faster Lena. Av farbror Micke (Elliots absoluta favorit) fick jag något som vi misstänker är en doftpelargon alternativt en form av dr Westerlund. Min balkong är nu fylld av grönska (se bilden)!
Bifogar även en bild på min söta mormor i "turban" (presentpapper).

Ha ha, jag har nog inte varit så närvarande de senaste veckorna med allt att läsa och all nervositet. Vi hade nästan stampat jordgolv hemma och mina stackars krukväxter var nästan på väg att hämta vatten själva (så som mamma brukar säga) stackarna! Idag var det storstädning och "göra sånt som jag skjutit upp alldeles för länge dags". På förmiddagen var det storbak inför kalaset imorgon (jodå - att skjuta upp sin egen födelsedag är faktiskt fullt genomförbart). Därefter massor med disk som skulle diskas och sedan en tur till Bauhaus, Skopunkten och IKEA med Henke och Kerstin. Jag hittade världens sötaste finskor (alltså FINskor) som jag bara var tvungen att köpa! Fast jag vet såklart inte när jag ska använda dom och i så fall hur jag ska lyckas gå i dom! På Bauhaus inhandlades vaxduk till utebordet och på IKEA två fina tavlor till sovrummet. Kvällen har ägnats åt städning av lägenheten. Nu är det jättefint här - det känns så himla härligt att ha fått ordning på hemmet igen! Inga papper som ligger överallt! Pyssel på balkongen med pelargonerna!

Imorgon blir det kalas!

PS Henke lagade middag idag - här är länken:  http://hellohenric.blogspot.com/ 

Ja, han har minsann lagt upp sitt recept på sin blogg, så stolt är han! =) 

... ja han skrämmer livet ur mig emellanåt! Idag rymde han från vår uteplats medan jag skakade mattor. Jag ropade på honom men han ville inte komma tillbaka. Grymtandes gick jag in för att ta på mig skorna och hämta tillbaka pojkspolingen. När jag kom ut igen är han spårlöst försvunnen. Ropade på honom flera gånger med mer och mer panik i rösten. Vart kan han ha tagit vägen? Till gödselstacken för att äta hästbajs? Hem till Naja? Någon annanstans? Men icke! När jag gick runt huset så satt han snällt på trappan i solen - lite skakis men dock välbehållen. När han fick syn på mig var hans första tanke att lägga benen på ryggen (för jag såg nog rätt arg ut) men så ångrade han sig. Väl uppe i famnen klamrade han sig fast i mina armar och var väldigt ynklig. Älsklingen! Inte kan man bli arg på honom då!

I höstas var det värre - när alla tikarna på området löpte ungefär samtidigt. Eftersom jag bor så nära skolan kan jag alltid gå hem på lunchen och äta samt rasta hundarna. Denna dag hade killarna kissat på varenda möbel i hela lägenheten (typ) och jag öppnade fönstret för att vädra. Lunchen hastades igenom, golv och möbler rengjordes, hundarna fick gå ut (fast det nog inte hade behövts) och jag rusade tillbaka till skolan. Väl framme träffade jag ett par klasskompisar som undrade ifall min hund var ute och sprang - de hade nämligen blivit omsprungna av honom ner för backen - med mycket målmedvetna steg. Där kan man prata om panik - jag hade glömt att stänga fönstret!!! Jag trodde aldrig att jag skulle få se min lille älskling igen! Han kunde ju bli påkörd, springa vilse, bli stulen, vad som helst! Men jag hoppades ändå att han kanske skulle vända och springa tillbaka hem när han tröttnade på äventyret så jag kastade mig upp på cykeln och trampade som en galning (så mycket att ena stänkskärmen ramlade av - men den lämnades åt sitt öde för stunden). Väl hemma fanns inget spår av Elliot - förutom fönstret som stod på vid gavel. Samper låg i soffan och verkade undra varför han helt plötsligt hade blivit så ensam... det skulle aldrig falla honom in att rymma ut genom ett fönster! Jaha, vad skulle jag göra nu då? Jag kom att tänka på min kära kompis Kerstin som bor på samma område, ca 300 m bort. Jag plockade upp telefonen och ringde... "Elliot försvunnen glömde stänga fönstret sprang ner för backen påkörd, borta vadgöra?" Varvid Kerstin på sitt lugnaste vis svarar: "Lugn han är här!" Stor lättnad! Min lille Elliot hade alltså stenkoll på var hans bästa kompis Naja (rottweiler) bor och hur man hittar dit, samt att hon nu höglöpte. Vilken tur att Kerstin var hemma och hörde hur han desperat hoppade upp på dörrhandtaget och försökte ta sig in - man kan nästan kalla det brottsligt! Han blev inte ett dugg glad över att se mig när jag kom för att hämta honom! I brådskan hade jag glömt kopplet så det var svårare än svårt att försöka transportera hem en klumpig cykel och en slingrande motsträvig italienare.

Det var efter den händelsen vi började fundera på kastration. Men det är ett stort steg så vi har börjat med sk "kemisk kastrering" med hormonspruta vilket fungerar mycket bra. Elliot har blivit mycket lydigare, mer lyhörd och intresserad av att faktiskt gå med MIG på promenaderna. Dessutom mår han inte lika dåligt när tikarna löper längre. Förut satt han och ylade på nätterna! Så i höst blir det förmodligen en definitiv kastrering av älsklingspojken - snipp snapp slut!

PS Muntliga förhöret igår gick bra och jag tror att jag klarade röntgententan också (mitt kodnr saknades i resultatlistan men efter ett telefonsamtal och några mail verkar det som att det nr jag trodde att jag hade hade fått godkänt) - jag ska få klara besked på måndag. Sen är det endast den skriftliga  tentan kvar att oroa sig över - svar om 2 v!