Tisdag: Studiebesök på Dafgårds ("mat"produktion). Träffade mycket trevlig veterinär som visade oss runt i en del av den enormt stora anläggningen. Vi fick titta på produktion av kåldolmar, Gorbys piroger, Billys pizza, bröd, köttbullar, korv och lite annat. Veterinären verkade speciellt förtjust över pirogtillverkningen - där maskinen med mycket stor finess nyper ihop degkanterna runt köttfärsen. Tror de sa att man tillverkar ca 10 000 st i timmen (med reservation för antalet nollor). Hur som helst, många piroger blev det! Veterinärens uppgift är, liksom på slakteriet, att kontrollera att företaget sköter hygienen. Roligt att få se hur maten man köper i affären har kommit till. Fick också veta (har nog försträngt det tidigare) att när det på t ex färdiga köttbullar står "tillverkad i Sverige" så innebär det inte automatiskt att köttet är svenskt. Det mesta köttet är tydligen importerat och livsmedelsföretagen har ingen skyldighet att redovisa på förpackningerna varifrån köttet kommer när det gäller produkter som på något sätt är bearbetade, dvs inte ursprungliga köttbitar utan t ex köttbullar, korv, piroger osv. Jag ska börja göra korv själv! Just nu sitter vi på veterinärens kontor och väntar på skjuts tillbaka till slakteriet i Skara.

På eftermiddagen fick vi gå runt i stallarna och titta på de ännu levande djuren och hur de hade det. Ont i hjärtat! I boskaps- och fårstallet var det mycket oväsen, ffa råmande nötter. Fåren såg lite stressade ut och även köttboskapen - vilket förmodligen beror på att de inte är vana att vara installade. Hälsade på judastackan Birgitta (den 6:e i ordningen eller nått sånt) som stod ensam i sin box i ett mörkt hörn. Fick tillfälle att se henne in action då en av stallkillarna ledde ut och lät henne gå före en flock med andra får som var på väg till bedövningen. De är ju extrema flockdjur de kära fåren och följer snällt med vilket får som helst som de ser framför sig. Mycket bra att slippa stressa fåren genom att driva dem manuellt men synd om Birgitta. Ett sk etiskt dilemma (jag har börjat läsa Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll") där en individs välfärd ställs mot många andras. Jag tror inte att jag vant mig vid döden (och hoppas på något sätt att jag aldrig gör det heller). Djuret är ena sekunden levande, kännande, nyfiket och friskt - och nästa sekund livlöst hängande ner från taket med en kedja runt ena bakbenet. Jag har lättare att acceptera döden när jag vet att det är det bästa alternativet för djuret och då det faktiskt finns en sörjande djurägare med och stöttar djuret ända till slutet. Just nu funderar jag på om jag verkligen borde äta kött och kan inte riktigt bestämma mig för svaret. Jämfört med många andra länder har vi bra djurhållning i Sverige. Jag anser t ex att köttboskap har ett bättre liv än många mjölkkor eftersom de får gå på bete tillsammans med sin kalv hela sommaren och inte står uppbundna i stall större delen av året. Och mjölkkor skickas också till slakt på samma sätt när de inte anses produktiva och lönsamma längre. Och jag som älskar mjölk... Lite motsägelsefullt att bli vegeterian för djurens skull och fortsätta dricka mjölk. Tittade på vandrarhems-TV:n ikväll och såg en reklam om skräckfilmer inför Halloween. Mindes då hur mörkrädd jag är och började uppmärksamma alla knakande, knäppande, knarrande, skrämmande ljud i det här stora huset. Kände mig tvungen att kika in under sängen och i garderoben samt extrakolla ytterdörren och låsa dörren till mitt rum innan läggdags. Mamma!

Har fått tag på en dator tidigare än jag trodde...

Söndag: Packade det sista och fyllde kylväskan med diverse nödvändigheter inför Skaravistelsen. Alla pojkar pussades flera gånger. Packningen blev tung och skrymmande trots min noggranna planering (ska t ex försöka klara mig utan hudkräm, vissa pennor som annars bara ligger och tar plats i pennfodralet osv). Åksjuketablett svaldes. Henke skjutsade mig till tåget, bytte tåg i Stockholm mot Skövde (X2000) - hemska skapelse. Blev illamående ändå och kunde inte läsa så mycket som jag hade tänkt på tåget, inte ens choklad gick ner. Väl framme i Skövde letade jag mig fram till bussen till Skara, hade tur och fick sitta på "barnvagnsplats" med all min packning. Steg av i Skara, fram med utskrivna kartan, fick hjälp av trevlig kvinna att gå i rätt riktning (mot domkyrkan som ligger centralt). Tips, tänk er för innan ni försöker er på att dra en tung väska på små hjul längs kullerstensgator en mörk kväll! Tog mig flåsande fram på måfå, hittade en park och en lerig stig - såg lite skumt ut men ledde i rätt riktning så jag kämpade på med min packning. Svettig! Förbi veterinärmuseet och Blå stjärnans djursjukhus där faddermormor Emma jobbar. Hittade till slut ett stort vitt stenhus med gallergrinar, välklippt gräsmatta och fina fruktträd. Vandrarhemmet? Såg ingen skylt någonstans, vågade inte gå dit direkt (pinsamt att stövla in på någon annans tomt på sen kväll). Ringde kursare Sandra och fick bekräftat att det var rätt hus. (Såklart, vandrarhemmet kallas ju t o m för vita villan, jag är en fegis.) Framme!

Men en skylt hade ju inte skadat precis. Mer skyltar tack! Fick ett rum med dubbelsäng, skrivbord, soffa, litet glasbord och stol. Hemska gardiner men det kunde varit värre. Skön säng. Somnade direkt.

Måndag: Vaknade med ett ryck då väckarklockan (läs mobilen) ringde. Mörkt ute och kallt i rummet. Sandra och jag hade bestämt oss för att gå tidigt till slakteriet eftersom vi var osäkra på vägen. Ja, ibland är jag förutseende och klok minsann.

Har förresten hittat skylten som jag efterlyste igår!

Anlände till Scans slakteri i tid (på klockslaget) och blev insläppta av portvakten (vi slappa alltså klättra över taggtrådsstängslet). Träffade en veterinär och fick byta om till vita kläder med träskor och blå keps med inbyggt hårnät. Information och rundvandring på slakteriet. Blev inte lika illa berörd av slakten som sist jag var här - tror man vänjer sig - men fortfarande så många intryck, ljud och lukter att jag blev alldeles matt. Tror jag måste ha sett ut som ett blekt, storögt, gapande barn. På slakteriet går det till så att de som slaktar djuren är anställda av företaget (Scan i det här fallet) som i sin tur ansvarar för att alla hygienkrav uppfylls. Livsmedelsverket kontrollerar att företaget sköter sig och har sina officiella veterinärer där som, med hjälp av ett gäng besiktningsassistenter, kollar de djur som ska och har slaktats för att hitta olika skador och sjukdomar som gör köttet otjänligt för konsumtion. Om assistenterna hittar något misstänkt anhålls kroppen och skickas till veterinären som beslutar om den ska kasseras, rensas eller helt godkännas. Vi fick stå med både veterinären och assistenterna och titta på hur de arbetar. Det är en stor konst att inte vara i vägen på ett slakteri där slaktarna kastar köttslamsor omkring sig och emellanåt kommer rusande med en gigantisk motorsåg för att kunna klyva eller såga en slaktkropp. Hundratals grisar och organ hänger ner från taket, det luktar svedd gris, golvet är täckt med blod och väldigt halt (påminde mig om att ta med extra trosor att kunna byta till den dag jag halkar och ramlar på ändan). Det bullrar mycket och jag fick lov att prioritera öronpropparna (för att slippa bestående men, så att jag i framtiden har nån sorts chans att höra alla blåsljud på hjärtan osv) framför att kunna höra "lärarnas" instruktioner och förklaringar. De flesta anställda frågade om vi hade jobbat på slakteri tidigare och vissa blev uppriktigt förvånade över våra nekande svar (man får nämligen jobba som besiktningsassistent efter 3:an).

- Asså, jag har bara jobbat med levande (små)djur...

Att det ska vara så förvånande?

Vi tittade även på nöt- och fårslakten. Sammantaget en rätt bra dag, hemsk hemsk arbetsmiljö men ändå (med viss motvilja) rätt intressanta och spännande arbetsuppgifter. Lite som att obducera - man vet inte vad man hittar.